Ångest
Idag har jag gått på utflykt till norra berget. Jag åt gröt till frukost och sedan packade jag en matlåda med tonfisk och pasta och gav mig iväg. Det har varit så fint väder både igår och idag så jag tänkte att det var bra för mig att komma ut i solen, man blir ju glad av solljus. Jag tänkte mig att jag skulle upp på berget och sätta mig i solen med min lunch. Sedan tänkte jag ringa M och gulla lite med honom. Men när jag satt där så tog det så lång tid att äta upp tonfiskpastan att jag han bli kall, och då kände jag att jag fick ringa M när jag kom hem istället. Jag fick alltså en lång promenad och en massa solljus på mig idag. Folk glodde på mig(eller inbillade jag mig bara det?).
När jag kom hem så ringde jag M, men självklart så svarade han ju inte. Det är oftast han som ringer mig, men när jag väl tar mig tid att ringa honom så svarar han nästan aldrig! Jag vet att han är en upptagen gubbe, med sitt jobb och sin träning, men jag kan inte låta bli att bli lite nedslagen. Nu har det gått nästan två timmar sedan jag ringde och han har inte ringt tillbaka än..
Jag kände inte för att äta tonfisk och pasta till middag idag, utan tog gröt istället. Tre morötter "unnade" jag mig också. Så nu har jag bara ätit 900 kcal till skillnad från de 1100 kcal som jag har bestämt att jag ska äta varje dag.
ÅNGEST. Jag känner mig enormt tjock. Igår var det någon som visslade på mig när jag var ute och gick, och jag får alltid känslan av att killar glor på mig. Jag vet inte hur jag ska tolka det. Är jag så snygg? Det tror jag verkligen inte. Men lite snygg? Eller är jag bara konstig? Eller glor dom för att jag är FÖR smal?(Så kan det väl inte vara, jag känner mig så fet, och är jag inte fet så ser jag åtminståne normal ut) Jag har så konstig kroppsuppfattning så jag vet inte vad jag ska tro.
M ska till Norge, och sedan till Afganistan om allt ordnar sig för honom, han har alltså en stressig period framför sig med mycket jobb. Och när ska jag hinna träffa honom? Just nu så sitter jag och har ångest över att vi inte ska hinna ses innan han åker till Norge... Jag ville ju träffa honom idag, tänk om han åker imorgon? Jag vet ju inte när han ska åka! Kan inte gubbjäveln sluta vara upptagen och ta och ringa tillbaka snart!
Om vi inte har hörts av innan sju så brukar det inte bli så att vi ses senare på kvällen, så jag antar att den här dagen är körd. Fan.
Jag skulle kunna få hets nu, jag hittade ett papper från en GB Sandwich glass i min väska från förra hetsen och var tvungen att trycka ner det låångt ner i soptunnan så att jag inte skulle behöva se på det. Det skulle vara enormt gott med glass. Och godis. Speciellt påskgodis. Chokladägg. Men jag tänker inte, jag är säker på att jag kan kontrollera det den här gången, men det ligger nära, jävligt nära. Och då kan man ju använda det här tillfället till att träna på att ha ett normalt förhållande till mat.
Alltså börjar vi med att analysera problemet; Varför vill jag vräka i mig godis och glass (och tunnbrödmackor med smör och leverpastej/skinka, kanelbullar, kakor m.m)? - Dels för att jag svälter och för att min kropp sviker mig och kräver mat(det går bättre att motstå det nu när jag äter runt 1000 kcal per dag och inte 200 kcal), men allra mest för att jag deppar över att M inte har ringt tillbaka än och att jag kanske inte hinner träffa honom. SÅ. Vad kan man göra åt detta? Jo, GUBBEN KAN BÖRJA MED ATT RINGA. Men, eftersom det inte tar itu med mitt problem utan endast skjuter upp det så kan jag tex. träna på att tänka positiva tankar. Jag kan hitta på något som distraherar mig..
...okej, nu ringde han. Han är väldigt söt, vi kanske hinner ses idag.. Så berättade jag att jag kanske skulle ta studielån och då kom vi in i en diskussion om mitt jobbsökande och då blev jag ännu mer deppig. Fan. Arbetsmarknaden vill inte ha mig. Okej, nu går jag ner mig i depressionen ordentligt. Och jag hör på M att han inte gillar när jag blir uppgiven, man ska inte ge upp. Det tycker jag också. Ibland blir man ju less och känner sig värdelös, men det innebär ju inte att jag ger upp. Jag har bara varit påväg att ge upp EN gång i mitt liv.
Nu när jag la på så fick jag en ingivelse att ta en morot. Bara en. Men det ska jag INTE göra. För det är så det brukar starta, först en morot, sedan en till, sedan kanske en portion gröt, fler morötter, välling, kräkas och sedan brister alla hämningar och jag springer iväg och köper godis. Hetsmönster.
Skulle jag få hets nu skulle jag få ENORM ångest, det är inte värt det! Men det är svårt att se när man får suget/behovet/ingivelsen/ångesten som leder till att man springer iväg och handlar upp sina sista slantar på godis och glass som ändå hamnar i toaletten sedan.. Och där har vi ännu en anledning att INTE hetsa. Jag har inte råd. Nu får jag ta och skärpa mig. Ingen hets idag.
När jag kom hem så ringde jag M, men självklart så svarade han ju inte. Det är oftast han som ringer mig, men när jag väl tar mig tid att ringa honom så svarar han nästan aldrig! Jag vet att han är en upptagen gubbe, med sitt jobb och sin träning, men jag kan inte låta bli att bli lite nedslagen. Nu har det gått nästan två timmar sedan jag ringde och han har inte ringt tillbaka än..
Jag kände inte för att äta tonfisk och pasta till middag idag, utan tog gröt istället. Tre morötter "unnade" jag mig också. Så nu har jag bara ätit 900 kcal till skillnad från de 1100 kcal som jag har bestämt att jag ska äta varje dag.
ÅNGEST. Jag känner mig enormt tjock. Igår var det någon som visslade på mig när jag var ute och gick, och jag får alltid känslan av att killar glor på mig. Jag vet inte hur jag ska tolka det. Är jag så snygg? Det tror jag verkligen inte. Men lite snygg? Eller är jag bara konstig? Eller glor dom för att jag är FÖR smal?(Så kan det väl inte vara, jag känner mig så fet, och är jag inte fet så ser jag åtminståne normal ut) Jag har så konstig kroppsuppfattning så jag vet inte vad jag ska tro.
M ska till Norge, och sedan till Afganistan om allt ordnar sig för honom, han har alltså en stressig period framför sig med mycket jobb. Och när ska jag hinna träffa honom? Just nu så sitter jag och har ångest över att vi inte ska hinna ses innan han åker till Norge... Jag ville ju träffa honom idag, tänk om han åker imorgon? Jag vet ju inte när han ska åka! Kan inte gubbjäveln sluta vara upptagen och ta och ringa tillbaka snart!
Om vi inte har hörts av innan sju så brukar det inte bli så att vi ses senare på kvällen, så jag antar att den här dagen är körd. Fan.
Jag skulle kunna få hets nu, jag hittade ett papper från en GB Sandwich glass i min väska från förra hetsen och var tvungen att trycka ner det låångt ner i soptunnan så att jag inte skulle behöva se på det. Det skulle vara enormt gott med glass. Och godis. Speciellt påskgodis. Chokladägg. Men jag tänker inte, jag är säker på att jag kan kontrollera det den här gången, men det ligger nära, jävligt nära. Och då kan man ju använda det här tillfället till att träna på att ha ett normalt förhållande till mat.
Alltså börjar vi med att analysera problemet; Varför vill jag vräka i mig godis och glass (och tunnbrödmackor med smör och leverpastej/skinka, kanelbullar, kakor m.m)? - Dels för att jag svälter och för att min kropp sviker mig och kräver mat(det går bättre att motstå det nu när jag äter runt 1000 kcal per dag och inte 200 kcal), men allra mest för att jag deppar över att M inte har ringt tillbaka än och att jag kanske inte hinner träffa honom. SÅ. Vad kan man göra åt detta? Jo, GUBBEN KAN BÖRJA MED ATT RINGA. Men, eftersom det inte tar itu med mitt problem utan endast skjuter upp det så kan jag tex. träna på att tänka positiva tankar. Jag kan hitta på något som distraherar mig..
...okej, nu ringde han. Han är väldigt söt, vi kanske hinner ses idag.. Så berättade jag att jag kanske skulle ta studielån och då kom vi in i en diskussion om mitt jobbsökande och då blev jag ännu mer deppig. Fan. Arbetsmarknaden vill inte ha mig. Okej, nu går jag ner mig i depressionen ordentligt. Och jag hör på M att han inte gillar när jag blir uppgiven, man ska inte ge upp. Det tycker jag också. Ibland blir man ju less och känner sig värdelös, men det innebär ju inte att jag ger upp. Jag har bara varit påväg att ge upp EN gång i mitt liv.
Nu när jag la på så fick jag en ingivelse att ta en morot. Bara en. Men det ska jag INTE göra. För det är så det brukar starta, först en morot, sedan en till, sedan kanske en portion gröt, fler morötter, välling, kräkas och sedan brister alla hämningar och jag springer iväg och köper godis. Hetsmönster.
Skulle jag få hets nu skulle jag få ENORM ångest, det är inte värt det! Men det är svårt att se när man får suget/behovet/ingivelsen/ångesten som leder till att man springer iväg och handlar upp sina sista slantar på godis och glass som ändå hamnar i toaletten sedan.. Och där har vi ännu en anledning att INTE hetsa. Jag har inte råd. Nu får jag ta och skärpa mig. Ingen hets idag.
Kommentarer
Trackback
