Fan..
M har tydligen en motorcykel som går från 0 till 200 på 12 sekunder...
50.2 vägde jag nu imrose. Jag har börjat min kompensationsdag och jag tänker nog inte äta förens imorgon. Jag har ju gjort bort mig rejält och nu har jag vaken råd med mjölk eller äpplen till gröten. Däremot så har jag fortfarande så att jag kan göra tonfisk och pasta och min böngryta.. Men ingen frukost alltså.
Just nu så känner jag mig nere. Jag känner mig tjock även fast jag uppebarligen är underviktig, jag orkar inte göra något och jag har inga pengar ALLS.
50.2 vägde jag nu imrose. Jag har börjat min kompensationsdag och jag tänker nog inte äta förens imorgon. Jag har ju gjort bort mig rejält och nu har jag vaken råd med mjölk eller äpplen till gröten. Däremot så har jag fortfarande så att jag kan göra tonfisk och pasta och min böngryta.. Men ingen frukost alltså.
Just nu så känner jag mig nere. Jag känner mig tjock även fast jag uppebarligen är underviktig, jag orkar inte göra något och jag har inga pengar ALLS.
Kompensationsdag.
Okej, det här är ju jättedumt, men jag måste skriva av mig det..det här är en kompensationsdag. Imorgon ska jag också ha en kompensationsdag och sedan får vi se hur det blir med söndagen. Om jag lyckas ha en kompensationsdag då med.. Jag ser till att dricka så mycket vatten jag bara kan.. Jag vill INTE få njursten igen.
Så fort kompensationen är slut så ska jag börja äta duktigt igen, så som jag gjorde innan "hetsen".. Alltså ungefär 900 kcal per dag. Jag VET att jag gör alla besvikna nu när jag håller på såhär.. Speciellt när jag faktiskt inte har gått upp utan tvärtom har gått ner. När jag berättade för pappa om det igår så blev han verkligen besviken och började tjata igen..
Jag har hållt igång hela dagen idag och faktiskt skött mitt skolarbete trots att jag kan känna hur kroppen strejkar. För det känns verkligen, när man reser sig upp eller rör sig överhuvudtaget. Det svartnar för ögonen och pirrar i armar och ben, man blir stel i lederna och får tröga reaktioner. Mind over matter.
Jag stannade kvar på skolan efter att vi slutade med Gabbe och en tjej som heter Jenny(Gabbes kk). När klockan närmade sig 6 så sa Jenny att hon var jättehungrig och klagade och gnällde över det. Hon sa att hon var alldeles skakig och behövde äta mat NU! Jag följde med henne till fikarummet och höll henne sälskap medan hon länsade skafferiet på saker i matväg. Hon bad Gabbe att koka potatis åt henne, hon var så skakig och svag att hon inte kunde sa hon och såg ynklig ut. Hon tyckte uppriktigt synd om sig själv. Jag suckade självklart innombords. Självklart så var hela situationen ironisk as hell, men jag höll minen uppe. Stackars Jenny som inte hade ätit sen lunch.
En kompensationsdag innebär att jag inte äter något alls. Jag tycker alltid att det är lättare att äta ingenting än att äta lite, så fort man befattar sig med mat så vill man bara ha mer och eftersom jag inte blir nöjd/mätt när jag äter så är det lika bra att låta bli. Jag vet att jag blir en zombie när jag fastar, det är därför det passar ganska bra att det är helg nu. Som sagt, jag dricker vatten! Som mest har jag fastat i tre dygn i sträck, annars brukade det vanligtvis bli ett eller två dygn.. Det var efter de där tre dygnen som jag fick njursten men det var ju också för att jag innan dess hade spytt en massa..
Jag tillåter mig själv att få bakslag, det måste jag få. Det är tryggt att känna att jag kan "gå tillbaka" till ätstörningen om det går fel.. Men jag ger INTE upp. Som sagt så tänker jag fortsätta vara duktig och äta regelbundet på måndag, alternativt på söndag, igen. Jag upprepar, jag har INTE gett upp, jag har ett bakslag, jag vill INTE dö. "Jag ska bara...."
Jag pratade med Måns idag på skype. Han är så jävla gullig. Snäll, söt och gullig.
Imorgon ska jag och titta på en utställning som några i min klass har, det ska bli spännande! Speciellt eftersom jag är modell på 5 av bilderna. Nakenbilder. Lite skämmigt, men samtidigt spännande. Man ser inte mitt ansikte utan enbart höftbenen, skulderbladen, ryggen, nyckelbenen osv. Alla mina klasskompisar kommer dock fatta att det är jag ändå. Förstås. Hehe.. Men aja. Allt för konsten! Mer om det imorgon. Nu ska jag förflytta mina tröga ben till sängen och titta på South Park.
Så fort kompensationen är slut så ska jag börja äta duktigt igen, så som jag gjorde innan "hetsen".. Alltså ungefär 900 kcal per dag. Jag VET att jag gör alla besvikna nu när jag håller på såhär.. Speciellt när jag faktiskt inte har gått upp utan tvärtom har gått ner. När jag berättade för pappa om det igår så blev han verkligen besviken och började tjata igen..
Jag har hållt igång hela dagen idag och faktiskt skött mitt skolarbete trots att jag kan känna hur kroppen strejkar. För det känns verkligen, när man reser sig upp eller rör sig överhuvudtaget. Det svartnar för ögonen och pirrar i armar och ben, man blir stel i lederna och får tröga reaktioner. Mind over matter.
Jag stannade kvar på skolan efter att vi slutade med Gabbe och en tjej som heter Jenny(Gabbes kk). När klockan närmade sig 6 så sa Jenny att hon var jättehungrig och klagade och gnällde över det. Hon sa att hon var alldeles skakig och behövde äta mat NU! Jag följde med henne till fikarummet och höll henne sälskap medan hon länsade skafferiet på saker i matväg. Hon bad Gabbe att koka potatis åt henne, hon var så skakig och svag att hon inte kunde sa hon och såg ynklig ut. Hon tyckte uppriktigt synd om sig själv. Jag suckade självklart innombords. Självklart så var hela situationen ironisk as hell, men jag höll minen uppe. Stackars Jenny som inte hade ätit sen lunch.
En kompensationsdag innebär att jag inte äter något alls. Jag tycker alltid att det är lättare att äta ingenting än att äta lite, så fort man befattar sig med mat så vill man bara ha mer och eftersom jag inte blir nöjd/mätt när jag äter så är det lika bra att låta bli. Jag vet att jag blir en zombie när jag fastar, det är därför det passar ganska bra att det är helg nu. Som sagt, jag dricker vatten! Som mest har jag fastat i tre dygn i sträck, annars brukade det vanligtvis bli ett eller två dygn.. Det var efter de där tre dygnen som jag fick njursten men det var ju också för att jag innan dess hade spytt en massa..
Jag tillåter mig själv att få bakslag, det måste jag få. Det är tryggt att känna att jag kan "gå tillbaka" till ätstörningen om det går fel.. Men jag ger INTE upp. Som sagt så tänker jag fortsätta vara duktig och äta regelbundet på måndag, alternativt på söndag, igen. Jag upprepar, jag har INTE gett upp, jag har ett bakslag, jag vill INTE dö. "Jag ska bara...."
Jag pratade med Måns idag på skype. Han är så jävla gullig. Snäll, söt och gullig.
Imorgon ska jag och titta på en utställning som några i min klass har, det ska bli spännande! Speciellt eftersom jag är modell på 5 av bilderna. Nakenbilder. Lite skämmigt, men samtidigt spännande. Man ser inte mitt ansikte utan enbart höftbenen, skulderbladen, ryggen, nyckelbenen osv. Alla mina klasskompisar kommer dock fatta att det är jag ändå. Förstås. Hehe.. Men aja. Allt för konsten! Mer om det imorgon. Nu ska jag förflytta mina tröga ben till sängen och titta på South Park.
En våg.
Idag har jag varit och köpt en våg. Jag har aldrig ägt en våg, och jag har aldrig varit besatt av att väga mig som de flesta anorektiker.. Men eftersom jag har tagit steget för att försöka få ett mer normalt ätbeteende så har jag kommit fram till att jag behöver en. Jag måste på något sätt kunna hålla koll på min vikt så att jag inte går ner för mycket (men framför allt kanske för att hålla koll så att jag inte går upp för mycket nu när jag äter mer än vad jag har gjort på länge....)
Eftersom jag i princip har varit rädd för vågar hittills så hade jag ingen aning om hur mycket jag vägde fram till att jag åkte ner till familjen över påsk.. Pappa övertalade mig att jag behövde vägas. Han sa att han kunde se att jag var farligt nära 50 kg nu, och eftersom han har varit med förut när jag har varit sjuk så vet han att det är då som jag brukar tappa kontrollen och bli okontaktbar.. Han sa att han kunde höra på mitt resonemang kring mat att jag vägde för lite. Jag trodde ju att han snackade skit självklart. Jag var ju tjock, jag vägde säkert 60 kg. Det var också en anledning till att jag inte ville väga mig, om jag skulle väga runt 60, eller till och med 57, vilket jag trodde att jag gjorde, så skulle jag få panik och börja hardcore-fasta igen och det skulle jag inte klara..Eller rättare sagt, det skulle inte min kropp klara, njurstens-episoden med allt blodkissande har gjort mig lite orolig och jag har fattat att jag inte har en oförstörbar kropp... Men när jag klev upp på vågen (åh, vilken ångest, stå där och förvänta sig att se 60 kg..) så visade det sig att jag vägde 52.5 kg(18.4 i BMI alltså. Jag är 169 cm.)... OCH detta var efter en hel vecka av hets. Det var lite av ett uppvaknande för mig. Nu förstod jag att jag är sjuk på riktigt, jag trodde seriöst att jag vägde runt 60 kg, för det är så jag ser mig själv när jag ser mig i spegeln.
Det här var alltså för ungefär två veckor sedan, och imorgon ska jag väga mig på min nya våg... Jag har redan lite ångest över det, men jag BORDE inte ha gått upp... I hemlighet så vill jag(eller Sissela) att jag ska väga 50 kg, även fast jag VET att det är fel.. jag ska ju bli frisk..
Eftersom jag i princip har varit rädd för vågar hittills så hade jag ingen aning om hur mycket jag vägde fram till att jag åkte ner till familjen över påsk.. Pappa övertalade mig att jag behövde vägas. Han sa att han kunde se att jag var farligt nära 50 kg nu, och eftersom han har varit med förut när jag har varit sjuk så vet han att det är då som jag brukar tappa kontrollen och bli okontaktbar.. Han sa att han kunde höra på mitt resonemang kring mat att jag vägde för lite. Jag trodde ju att han snackade skit självklart. Jag var ju tjock, jag vägde säkert 60 kg. Det var också en anledning till att jag inte ville väga mig, om jag skulle väga runt 60, eller till och med 57, vilket jag trodde att jag gjorde, så skulle jag få panik och börja hardcore-fasta igen och det skulle jag inte klara..Eller rättare sagt, det skulle inte min kropp klara, njurstens-episoden med allt blodkissande har gjort mig lite orolig och jag har fattat att jag inte har en oförstörbar kropp... Men när jag klev upp på vågen (åh, vilken ångest, stå där och förvänta sig att se 60 kg..) så visade det sig att jag vägde 52.5 kg(18.4 i BMI alltså. Jag är 169 cm.)... OCH detta var efter en hel vecka av hets. Det var lite av ett uppvaknande för mig. Nu förstod jag att jag är sjuk på riktigt, jag trodde seriöst att jag vägde runt 60 kg, för det är så jag ser mig själv när jag ser mig i spegeln.
Det här var alltså för ungefär två veckor sedan, och imorgon ska jag väga mig på min nya våg... Jag har redan lite ångest över det, men jag BORDE inte ha gått upp... I hemlighet så vill jag(eller Sissela) att jag ska väga 50 kg, även fast jag VET att det är fel.. jag ska ju bli frisk..
Väntar..
Nu sitter jag här och pratar med Sissela och väntar jag på att min gubbe ska ringa. Måste det alltid bli så sent!? Jag har iallafall gjort iordning mig så att jag är redo att gå när som hellst... så fort han ringer och säger att han har kommit hem.
Jag tror jag ska fråga honom varför han började ragga på mig från första början. Och varför insisterade han på att vi skulle fortsätta ses, så kylig som jag var? Jag har berättat för honom varför jag gick med på att ge honom mitt nummer, så det är väl dags att få höra hans version tycker jag.
Idag har jag funderat över mättnadskänslor. Som jag har ibland, och ibland inte. De är HELT satta ur spel. När jag har ätit en portion gröt så kan jag ena sekunden känna mig jättemätt och andra sekunden känna att jag skulle kunna trycka ner minst en portion gröt till + en massa mackor, välling och godis. Sedan kan det gå tre timmar och jag kan känna mig hungrig, men sen kan det slå om direkt och jag kan känna hur proppmätt jag fortfarande är... Sanslöst..
Imorgon har det gått en vecka sedan jag kräktes senast, det har alltså gått bra för mig och jag har bestämt mig för att inte kräkas mer..Såvida jag inte får hets. Då måste jag. Idag har jag ätit gröt till frukost och middag och och tonfiskopasta till lunch + 3 morötter, sammanlagt 915 kalorier alltså. Duktig mig. Både Sissela och mitt rationella jag berömmer mig. Vilken fin balansgång jag lyckas gå när jag äter 900 kcal per dag. Sissela är glad att det är 900 och inte 1100 kcal eftersom 1100 kcal var vad jag bestämde mig för att jag skulle börja äta för att bli lite mer normal och inte gå under. Sissela gillar när det blir mindre kalorier än vad som är bestämt, hon vill hela tiden ta bort lite, och lite mer, och sedan lite mer av allt. Mitt rationella jag berömmer mig för att jag inte har spytt, eller fått hets, och att jag äter regelbundet och någorlunda riktig mat.
Jag gick en lång promenad idag igen, och jag tycker att mina 32 jeans(inte jeans-storleksordning utan "vanlig" storleksordning, förövrigt fattar jag inte jeans-storlekarna), var tighta om vaderna idag... Det är väl en såndär sak som jag inbillar mig och inte ska bry mig om egentligen, men Sissela vill ständigt påpeka att det är ett tecken på att jag håller på att bli tjock. Så länge som jag kan ha dem så kan jag inte vara supertjock iallafall, för är man det så ska man inte kunna ha kläder som är i storlek 32.
Men jag känner mig seriöst tjock..Eller åtminståne mullig. Jag skulle behöva en våg så jag kan kolla hur mycket jag väger nu efter den här veckan, men jag är helt pank..
Och så snackade jag med Gabbe idag igen, vi pratade om jojjo-bantare. Jag sa att jag antagligen skulle kunna räknas som en sådan. En något bisarr sådan. Men han sa att så var det definitivt inte, för jojjo-bantarna var aldrig underviktiga och och gick ner i vikt till ett sådant "akut" stadie som jag. Han sa just det, "akut". Jag kan inte känna att jag är "akut" smal.. Men det lät bra, det lät liksom drastiskt...Det får mig att tro att jag kanske är smalare än jag tror att jag är, även fast jag inte kan se det själv. Hela klassen har ju tydligen varit orolig för mig och man kunde se på hans ögon att han oroar sig för mig.. Sissela hoppar av glädje när hon hör att jag kanske är så smal att jag gör folk i min omgivning oroliga.
Ja, nu ska jag snart kila över till M. Jag drömde om honom, jag skulle möta honom i ett rum, det var som ett stort rum med dörrar i och bakom varje dörr fanns ett mindre rum. Som provrum ungefär. Jag visste inte var han var någonstans, men när jag gick längs med raden av dörrar så såg jag hur låset vreds om i den sista dörren och jag fick som en känsla av att det var han som skulle komma ut och möta mig så jag sken upp och la på ett brett leende. Men den som kom ut ur dörren var hans ex. Hon log tillbaka och gick förbi mig, ut ur det stora rummet med dörrarna. Jag slog genast ner blicken och rodnade och funderade över om jag var tillräckligt snygg. När jag kom in så var M där inne. Han höll på att byta om, för han tog på sig en skjorta. "Varför byter du om?" frågade jag, men kom sedan på att det kanske inte alls var det han gjorde, han tog ju självklart bara på sig kläderna igen, nu fattade jag ju vad de två hade gjort där inne egentligen. Jag kände mig jättenaiv. Jag kommer inte ihåg vad han svarade, men han log vänligt mot mig, och jag frågade om det var hans bananer (rummets alla väggar var täckta med hyllor som var packade med stora lådor som i sin tur var fulla med bananer). Han skrattade åt mig och sa att det inte var hans bananer, som om det var självklart. Sedan började han åldras, och han fick vitare och vitare hår och blev rynkigare och fick böjd rygg, han blev till en liten söt gubbe med röd näsa och såg ut att vara minst 100 år. Så såg han på mig och gav mig ett vemodigt leende som fick mig att säga "Aww..!" och så öppnade han munnen för att säga något, men då vaknade jag....
Jag tror jag ska fråga honom varför han började ragga på mig från första början. Och varför insisterade han på att vi skulle fortsätta ses, så kylig som jag var? Jag har berättat för honom varför jag gick med på att ge honom mitt nummer, så det är väl dags att få höra hans version tycker jag.
Idag har jag funderat över mättnadskänslor. Som jag har ibland, och ibland inte. De är HELT satta ur spel. När jag har ätit en portion gröt så kan jag ena sekunden känna mig jättemätt och andra sekunden känna att jag skulle kunna trycka ner minst en portion gröt till + en massa mackor, välling och godis. Sedan kan det gå tre timmar och jag kan känna mig hungrig, men sen kan det slå om direkt och jag kan känna hur proppmätt jag fortfarande är... Sanslöst..
Imorgon har det gått en vecka sedan jag kräktes senast, det har alltså gått bra för mig och jag har bestämt mig för att inte kräkas mer..Såvida jag inte får hets. Då måste jag. Idag har jag ätit gröt till frukost och middag och och tonfiskopasta till lunch + 3 morötter, sammanlagt 915 kalorier alltså. Duktig mig. Både Sissela och mitt rationella jag berömmer mig. Vilken fin balansgång jag lyckas gå när jag äter 900 kcal per dag. Sissela är glad att det är 900 och inte 1100 kcal eftersom 1100 kcal var vad jag bestämde mig för att jag skulle börja äta för att bli lite mer normal och inte gå under. Sissela gillar när det blir mindre kalorier än vad som är bestämt, hon vill hela tiden ta bort lite, och lite mer, och sedan lite mer av allt. Mitt rationella jag berömmer mig för att jag inte har spytt, eller fått hets, och att jag äter regelbundet och någorlunda riktig mat.
Jag gick en lång promenad idag igen, och jag tycker att mina 32 jeans(inte jeans-storleksordning utan "vanlig" storleksordning, förövrigt fattar jag inte jeans-storlekarna), var tighta om vaderna idag... Det är väl en såndär sak som jag inbillar mig och inte ska bry mig om egentligen, men Sissela vill ständigt påpeka att det är ett tecken på att jag håller på att bli tjock. Så länge som jag kan ha dem så kan jag inte vara supertjock iallafall, för är man det så ska man inte kunna ha kläder som är i storlek 32.
Men jag känner mig seriöst tjock..Eller åtminståne mullig. Jag skulle behöva en våg så jag kan kolla hur mycket jag väger nu efter den här veckan, men jag är helt pank..
Och så snackade jag med Gabbe idag igen, vi pratade om jojjo-bantare. Jag sa att jag antagligen skulle kunna räknas som en sådan. En något bisarr sådan. Men han sa att så var det definitivt inte, för jojjo-bantarna var aldrig underviktiga och och gick ner i vikt till ett sådant "akut" stadie som jag. Han sa just det, "akut". Jag kan inte känna att jag är "akut" smal.. Men det lät bra, det lät liksom drastiskt...Det får mig att tro att jag kanske är smalare än jag tror att jag är, även fast jag inte kan se det själv. Hela klassen har ju tydligen varit orolig för mig och man kunde se på hans ögon att han oroar sig för mig.. Sissela hoppar av glädje när hon hör att jag kanske är så smal att jag gör folk i min omgivning oroliga.
Ja, nu ska jag snart kila över till M. Jag drömde om honom, jag skulle möta honom i ett rum, det var som ett stort rum med dörrar i och bakom varje dörr fanns ett mindre rum. Som provrum ungefär. Jag visste inte var han var någonstans, men när jag gick längs med raden av dörrar så såg jag hur låset vreds om i den sista dörren och jag fick som en känsla av att det var han som skulle komma ut och möta mig så jag sken upp och la på ett brett leende. Men den som kom ut ur dörren var hans ex. Hon log tillbaka och gick förbi mig, ut ur det stora rummet med dörrarna. Jag slog genast ner blicken och rodnade och funderade över om jag var tillräckligt snygg. När jag kom in så var M där inne. Han höll på att byta om, för han tog på sig en skjorta. "Varför byter du om?" frågade jag, men kom sedan på att det kanske inte alls var det han gjorde, han tog ju självklart bara på sig kläderna igen, nu fattade jag ju vad de två hade gjort där inne egentligen. Jag kände mig jättenaiv. Jag kommer inte ihåg vad han svarade, men han log vänligt mot mig, och jag frågade om det var hans bananer (rummets alla väggar var täckta med hyllor som var packade med stora lådor som i sin tur var fulla med bananer). Han skrattade åt mig och sa att det inte var hans bananer, som om det var självklart. Sedan började han åldras, och han fick vitare och vitare hår och blev rynkigare och fick böjd rygg, han blev till en liten söt gubbe med röd näsa och såg ut att vara minst 100 år. Så såg han på mig och gav mig ett vemodigt leende som fick mig att säga "Aww..!" och så öppnade han munnen för att säga något, men då vaknade jag....
