SisselaSork

Nu är jag alltså hemma.. Jag har "hetsat" klart för idag, jag åt ingenting fram till middan för det var då jag kom hem. Då skulle självklart mamma bjuda på en massa mat. Igår vägde jag 51.1 på morronen, och det gjorde jag imorse också. När jag kom fram till pappa så vägde jag 50.5 (på hans våg) och nu efter all hets så vägde jag 50.1 (på mammas våg). Det är väl bra, det visar ju på att jag lyckades få bort det mästa av det jag stoppade i mig... Choklad, ostbågar, mackor, mandelmassa, massa mat osv.. usch, ångest!
Jag måste intala mig själv att jag inte kommer gå upp av de här två dagarna som jag är här nere... det är bara två dagar. Man blir inte tjock på två dagar.
Nu är jag alldeles utmattad..

Pappa beskrev hur jag såg ut idag, när jag provade mina gamla kläder som jag hade på mig när jag var 14. Han sa att jag såg ut som en undernärd 14-åring med ett svaga äldre drag.. Det kändes bra av någon anledning.

Imorgon kommer "hetsen" börja redan till frukosten.. Fan. Jag kommer behöva kräkas hela dagen imorron. Jag ska fika hos farmor, gå en promenad med Helena och senare på kvällen så ska jag på 50-års fest... Den där festen ger mig lite ångest för tillfället. Inget bra sätt att avsluta en hets-dag på..

Jag ska ringa M också. Och säga att jag tycker om honom, jag är TRÖTT på dessa kaxiga jargonger vi alltid måste upprätthålla... Vi får se hur responsen blir när jag skippar det och går rakt på sak...? Varför måste alltid JAG börja? Det är han som ska vara mogen...

Hoppas att magen är tom, jag vill inte att det ska ligga några äckliga mackor eller en stor klump med choklad eller ostbågar där över natten...... Ångest, ångest, ångest....

Nu har jag inte skrivit på länge (två dagar). Jag är sur på M. Han förminskar mig när han säger att han inte bryr sig om vad jag säger och tycker, det måste jag ta upp med honom.

Idag vägde jag 50.5... Jag tror att jag är ganska smal. Även fast jag känner mig så stor, och min mage känns fet..
Jag har funderat över hur det ska gå nu i helgen när jag inte kommer ha tillgång till en våg och dessutom ska äta en massa saker.. Nu vet ju mamma att jag kräks också, jag vet inte riktigt hur jag ska komma undan den här helgen utan skamkänslor..

Jag måste handla och vara ekonomisk också, det ska ske senare idag. Jag funderade på om jag kanske skulle handla bönor på Ann's affär, men jag tror jag tar det nästa gång det är dags istället. Hon lär nämligen ha bönor och det skadar ju inte att stötta hennes ekologiska affär.

Imorgon ska jag packa och hålla på, kanske måla lite. Och idag ska jag se till att få några bra foton på Lasse!

Var hos M igår. Han är bäst. Han skulle ta kort på mig för att det var "fint ljus". Att han vill ha kort på mig visar på att han vill kunna se mig när han vill men framför allt att han kanske vill visa upp mig, vilket i sin tur betyder att han verkligen, verkligen gillar mig.. Jag blev superglad när han ville ta kort på mig, även fast jag tyckte att jag såg tjock ut på alla korten.. Men han tycker ju att jag är snygg och det är ju det som betyder något..

Imorse vägde jag 51.. Usch. Och efter gröten vägde jag 52. (Okej, det ÄR ju bara mat-vikt, men det var äckligt ändå.Jag ska inte väga mig efter maten sådär..) Igår åt jag ju mat som jag skulle och min mage verkar ha stannat av igen.. så det är inte jättekonstigt att jag vägde 51... Men ändå..ändå.. Jag fick nästan hets-ångest över det, men det styrde jag undan. Jag ÄR snygg. Jag måste intala mig själv det. Jag ÄR FAKTISKT snygg.

Åh.. pust. Jag känner mig inte alls snygg. Jag känner mig tjock och tung...

Igår var det en faildag igen. Det blev mycket tonfisk och pasta och typ 300 gram godis. Efter allt det så vägde jag 49.7 kg.

Imorse så vägde jag 49.5

Jag vet inte, men jag orkar inte skriva.. Jag skulle vilja skriva en hel del men jag orkar bara inte så det blir liksom en tabell av vad jag väger istället..

Jag skulle vilja ta upp det där med M's relationsstatus på facebook. Det står ju faktiskt att han är singel... Han kanske bara ser mig som någon slags leksak..?

Fan, allting känns ganska tröttsamt just nu. Jag tror jag ska titta på insekts-annonser så blir jag nog lite gladare. Sedan kanske jag ska sova i någon timme och sen ska jag kanske gå till skolan..

M har tydligen en motorcykel som går från 0 till 200 på 12 sekunder...


50.2 vägde jag nu imrose. Jag har börjat min kompensationsdag och jag tänker nog inte äta förens imorgon. Jag har ju gjort bort mig rejält och nu har jag vaken råd med mjölk eller äpplen till gröten. Däremot så har jag fortfarande så att jag kan göra tonfisk och pasta och min böngryta.. Men ingen frukost alltså.

Just nu så känner jag mig nere. Jag känner mig tjock även fast jag uppebarligen är underviktig, jag orkar inte göra något och jag har inga pengar ALLS.

..Och jag svarade. Fail.

I början så var det ganska okej, det blev bara mat för 100 kr sammanlagt. Jag köpte iallafall en påse godis, en gb sandwich, en blodpudding, en filmjölk och en müsli. Müslin har jag slängt nu, godiset, glassen och blodpuddingen är uppäten.

51.2 kg i torsdags på morgonen,
51.5 idag på morgonen.

Sedan så vägde jag mig nu på kvällen efter all mat; 50.7

Nu är jag alldeles utmattad.. Fan, jag hatar att behöva spy.. Men samtidigt så är det så befriande, ångesten hade varit total annars. Godis och viss mat måste helt enkelt kräkas upp.

Jag skulle kunna äta godis en gång i veckan, jag tror inte jag skulle gå upp av det.. Jag undrar om jag ska ha en kompensationsdag imorgon.. Det kanske funkar om jag inte ska träffa M. Det är alltid bäst att äta innan jag går till M så att jag inte blir en zombie, jag vill ju att han ska tycka att jag är trevlig att vara med.

(Skrevs igår kväll)

Ja. Nu har jag ätit middag. Jag är JÄÄÄTTE mätt (för en gångs skull..?). Men det känns inte bra, det känns som om det är mer i min mage än vad det borde vara där.. Fast jag vet att det inte är det. Dessutom har jag gått JÄÄÄTTE långt idag när jag vandrade runt och letade sommarjobb(Jag var JÄÄÄTTE duktig) så jag har ju egentligen fått i mig mindre än vad jag skulle... Men det känns mycket just nu. Det känns som om det ligger flera kilo mat i min mage och tynger ner mig.
Jag har verkligen kommit in i en rutin med att äta tre mål om dagen (likadana mål varje dag..men men, någon måtta på hur duktig man är måste det ju finnas) och jag känner verkligen att jag är piggare nu när jag gör det.

Jag har som sagt varit duktig och sökt jobb idag. Nu är det slut med rundvandringarna, nu ska jag byta taktik och försöka nästla mig in i kontaktnät istället. Och det känns bra att jag har gjort allt jag kan nu, jag är inte dålig bara för att jag kanske misslyckas med det här.

Min hjärna kan inte sluta älta M. Jag vill få den att sluta men den bara ältar. Jag måste skriva om det lite senare men först ska jag ringa till min kära far och prata lite med honom.

50.9... Eh.. Okej. Jag som tänkte mig att nu har jag sannerligen gått upp(i "mat-vikt" förståss), eftersom jag har magen full med mat sedan i förrgår och igår (magen har stannat av igen...). Men nehe! Okej..

Nu ska jag snart dra till Birsta då. Kommer antagligen att gå måttligt dåligt men det är iallafall fint väder och jag gör iallafall mitt bästa.
Ska ta med mig lunch också, som jag kommer få äta kall.....Men det är nog okej ändå.

Tittade på en del kryp igår, och blev sugen på en röd tusenfoting... Som kostar 300 spänn, det är inte riktigt något jag har råd med. Jag borde dessutom köpa en massa andra saker först.

Har inte hört ett piss från M, han sa i söndags att han kanske skulle komma hem idag. Men vi får väl se, jag tänker inte vara inloggad på skype ikväll iallafall. Jag tänker inte sitta och vänta på honom som ett jävla våp.

Jag gör mitt bästa.
Jag är duktig.
Jag är inte misslyckad om det går dåligt.
Snart är dagen över och då har jag gjort mitt bästa, jag kan inte göra mer.
Sol. Sol. Sol.
Nu drar jag!

Imorse vägde jag 51.5, och det efter att ha ätit och druckit massor(mina 900 kcal), så ja. Få se hur det ser ut imorgon. Jag är inte ett dugg orolig över vikten nu, nu gäller det för mig att förstå hur min kropp fungerar, vad av vikten som är mat och vatten, när jag samlar på mig vätska, hur jag går upp och går ner osv.
Jag tvättade imorse också, jävligt duktig var jag. Men jag var mindre duktig när jag råkade bränna bönorna som jag kokade samtidigt. Multitasking fail. Så när jag kom hem från "jobbet" idag så luktade det brända bönor i hela lägenheten... Men det var ganska mysigt, då luktar det iallafall mat, det är bättre än att det luktar kanin. (Kanske skulle tillaga kaninen så löser man det problemet?)

Uppenbarligen så spanar folk in mig på stan, när jag gick till skolan med Gabriel så sa påpekade han det. Jag är så ouppmärksam på sådant.. Men det är ju alltid kul att bli inspanad! Jag fick en komplimang av Gabriel också, han tycker tydligen att jag har sjukt snygga bröst. Haha.. Jag vet nog att han vill ha mig.

När jag dessutom åt lunch med Gabriel i skolan så började vi snacka om matematik, och han sa att man fick ligga mycket om man var bra på matte. Så matte skulle man kunna. Jag höll inte med utan hävdade att jag vill ha en intelligent sexpartner i första hand, och intelligent kan man vara utan att för den sakens skull behöva vara mattesnille(syftar på mig själv). När jag säger det så hör jag våran fotolärare Håkan(han har tydligen lyssnat på vad jag har sagt och står nu i dörren till köket) "Jaså, vad bra.(Eller sa han "där ser man"?) Tack!"
OBEHAGLIGT.
Fast NU kom jag på att det kanske var för kameran han tackade..? Gabriel hade nämligen vaktat hans kamera över lunchen..men nej, det kan det ju inte ha varit.. Det var sjukt obehaglig tajming...

Har inte hört något från M sedan i söndags.. Typiskt honom att säga "Vi kan ju höras imorgon" och så gör man inte det. HA!:

M ringde: "Vi kan ju höras imorgon" Så gör man inte det :PppPPppPPp

";PppPPppPPp"-trenden som går på facebook är sjukt rolig tycker jag! Jag måste komma på fler.. lol

-"Vad tjock den är!", Tobbe -"Du är tjock!" Så är man anorektiker ;PppPPppPp

Imorgon bär det av till Birsta är det tänkt! Hejja mig! Får åka buss för de absolut sista slantarna jag har.. Hm.. Men sommarjobb är viktigast.

Vägde 51.6 imorse, vilket är att vänta eftersom jag åt en massa mat igår. Det bekymmrar mig det där, mycket av ens vikt är liksom vatten och mat..
Just nu så kokar jag bönor. Jag ska göra några matlådor hade jag tänkt.. Jag vet fortfarande inte vilken mat jag ska ta med mig till skolan som lunch..Det börjar bli dags att bestämma sig snart! Åh..Beslutsångest. Över en sådan liten grej dessutom. Feijjl.
Jag skulle ha köpt kaffe igår när jag var och handlade men jag är inte säker på att pengarna räcker till då, jag har ungefär 80 kr att leva på tills mitt csn kommer. Jag får passa på att snylta kaffe i skolan istället.

På onsdag så tror jag nog att jag ska åka till Birsta och göra en sista kraftansträngning för att försöka få tag i ett sommarjobb. Jag MÅSTE göra allt jag kan, men det här är ju hopplöst.. Jag måste nog följa upp några ställen här i stan också.. Det känns så jävla jobbigt och jag har en sån ångest över det så fort tankarna snuddar vid det. Jag känner att jag förtjänar en tapperhets-medalj. Jag ORKAR inte göra det här egentligen! Jag är sjuk! Men ÄNDÅ så gör jag det! Fan.. Nu känner jag att det lutar lite åt självömkan, vilket är patetiskt. Men jag måste få unna mig det eftersom att det nästan är berättigat i det här fallet. Alla andra tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig. (...)
Jag måste fortsätta att måla också, jag får fan ta och skärpa mig nu. Nu har jag ingen ursäkt att låta bli eftersom jag faktiskt äter. Jag ska alltså vara pigg och då ska man orka måla. Kom igen nu!

Jag fick visst prata med M igår! Han sa att han skulle komma hem tidigare för att han ville träffa mig! Han är så söt, och så tycker han att jag är porrig tydligen. Hahaha.
Men jag hade en HEMSK dröm om honom; vi satt och pratade på skype och så dök det upp en smal, bitchig och blond fjortis-brud med botox-läppar i hans säng. Hon tittade föraktfullt på mig och berättade hur de brukade knulla osv. Jag blev så JÄVULSKT arg. M försökte ursäkta sig men samtidigt förklara att det var så han ville ha det. Jag vaknade och kände mig sviken, äcklig och ledsen.
Jag borde kanske göra något åt den här svartsjukan som jag försöker trycka undan så att det dyker upp en massa dumma drömmar helatiden..

Timjan är nog en av mina favoritkryddor. Den luktar så jävulskt gott. Men det är inte doften i sig, den är inte så speciell, utan det är känslorna som jag förknippar med den. Varma sommarkvällar med gult kvällsljus och grillade potatis-knyten med fetaost.. Lycka.. Det är intressant hur dofter kan påverka en på det sättet.

Jag hade fått ett mail från M, det var ganska gulligt. Det hade kommit in kl 10:00 idag. Så jag kände mig lagom dum som satt och svarade på det runt 21:00.. Jag skrev och skrev, det var viktigt att det skulle bli rätt. Det skulle se intelligent ut.. Och när jag var klar så läste jag igenom det flera gånger så att det inte fanns något som var fel, och sedan skickade jag det. FAN. När jag läste igenom det efter att jag hade skickat det så hittade jag ju självklart två saker som jag skulle ha ändrat. Det är så typiskt. Så från att känna mig smart och stolt över mig själv så gick jag till att känna mig som en korkad idiot. Jag som ska försöka vara tillräckligt smart för att matcha honom.. Nu känner jag mig bara som en krokad, blond 20-åring...

Jag sitter och väntar på att han ska logga in på skype och ringa mig, men det kanske inte händer idag.. Varför inte det? Klockan är ju visserligen inte 11 än.. Men ändå.

Åååh..Jag känner mig så dum.. Och varför skulle han inte logga in på skype? Jag ville ju prata...

Idag blev det 600 kalorier. En portion lins och bön-gryta och en portion gröt. Imorgon ska det bli 900 kcal. Jag undrar om jag ska äta linsoböngryta till lunch och tonfiskopasta till middag imorgon eller tvärt om..

Okej, jag får förlika mig med tanken på att jag har skickat ett dåligt mail och inte kommer få prata med M på skype idag. Kul. Kul dag. Duktig mig.

Så. Nu har jag precis ätit upp en portion med röda linser och stora vita bönor som jag gjorde en "gryta" på. Det är ett nytt måltidsalternativ som jag har komponerat ihop själv. Jag blev riktigt stolt faktiskt, för det blev väldigt gott och det är SUPERbilligt. Eftersom jag faktiskt hade linser och bönor hemma. Jag förlorade en massa pengar i torsdags när jag hade min "hets", jag antar att det var ungefär 300 kr.. Jag har inte råd med det, så det var det som fick mig att försöka komma på billiga matalternativ. Den här rätten är 280 kcal men jag avrundar den till 300 precis som med gröten, så den passar liksom in i schemat och jag kan byta ut vilket mål jag vill med den!

Jag kom fram till att det var dumt att vänta till klockan 6 ikväll eller till frukosten imorgon eftersom jag fram emot klockan 2 idag började känna hur kroppen strejkade totalt. Det är sjukt störande när det svartnar framför ögonen och armar och ben är alldeles för tröga för att lyda. Sen ikväll så ska jag äta gröt till middag tror jag. Så nu är kompensationen officiellt över. Nu måste jag alltså kämpa igen. Det känns lite jobbigt.. Hejja mig..

M! Vart är han? Vad gör han? Jag saknar honom... Men vi kommer ju att höras ikväll förståss.

Ja, igår så var det ju utställning på lokalen Vox. Världens mysigaste lokal. Der blev jättebra med Fridas bilder(det var hon som tog bilderna på mig) och det kom faktiskt runt 40 pers och tittade, så det var inte misslyckat iallafall. Jag kom dit vid 12 men stannade till ungefär kl halv två på natten. Först hade jag tänkt att jag skulle gå hem mellan visningen och festen som vi skulle ha senare, men det blev inte så. Runt middagstid så gick alla och köpte pizza, jag var den enda som inte åt. Men alla vet ju hur det ligger till så det var ingen big deal och alla skötte sitt eget. Jag uppskattar det väldigt mycket, att jag inte får en massa tjat och gnäll. Jag vet att de bryr sig men de visar det på rätt sätt. Ja, alla förutom en då. Johanna. Hon ska alltid hålla upp pizzabitar och pommes frittes framför näsan på mig och fråga om jag vill ha. "Nej." säger jag bestämt först. Men hon har gjort det så många gånger förut att hon VET att jag kommer säga nej, så varför fortsätter hon? Till slut så snäser jag ett nej åt henne och då går hon i försvar och säger "jag undrade ju bara!". Det gör mig så sjukt irriterad. Det händer alltid minst tre gånger att hon gör så och det är alltid skräpmat det handlar om. "Du FÅR äta!" brukar hon också säga. Ja tack, jag vet att jag får äta. Jag får bli fet också. Men jag får framför allt neka till att äta din fettigt äckliga skräpmat. Som om HON skulle kunna ge mig tillåtelse att äta och i och med det lösa alla mina problem.

Det var iallafall jättemysigt men jag höll på att frysa ihjäl! Helatiden! Det var så SJUKT kallt. Fast det beror ju på mig, ingen annan tyckte att det var så kallt. Jag fick låna en tjocktröja, ett par sockar och en filt av snälla Frida och Tobbe och då blev det lite bättre. Jag drack lite kaffe också för att bli varm. Jag har bestämt mig för att börja dricka kaffe, det ska sätta igång magen har jag hört och dessutom ska man bli pigg av det och det låter ju bra. Det är en bra grej för att dämpa mat-sug också tycker jag (det är inte något som jag har hört, utan något som jag upplever själv) det funkar bättre än te.

Det var en slö fest, det var typ bara två som drack. Men vi hade ju mysigt ändå och det var faktiskt väldigt trevligt. Jag brukar ju bli vild när jag dricker och kunna styra upp fester rejält men jag kunde inte bjuda på det den här gången eftersom jag fortfarande hade kompensationsdag. Alkohol innehåller sjuukt mycket kalorier ju.. Frida "förbjöd" mig dessutom att dricka eftersom hon visste att jag inte hade ätit något. Och det är ju ganska klokt att låte bli om man inte har ätit på två dagar.

Ja, som sagt så är det fortfarande kompensationsdag och vågen visade 50.9 imorse.. Jag såg på en del bilder från utställningen/festen igår och jag tycker inte att jag är så smal...Visst så ska jag ju lita på andra när de säger det eftersom jag inte har rätt kroppsuppfattning, men jag känner mig verkligen inte anorektisk alls..
Just nu sitter jag och funderar på när jag ska börja äta igen.. Ska det vara till frukost imorgon.. eller kanske till middagen ikväll...? Det bästa vore ju imorgon, då har det gått 3 dygn. Fast om man tänker så så skulle jag lika gärna kunna äta middag ikväll eftersom jag slutade äta vid middagstid i torsdags och då har det ju faktiskt gått exakt tre dygn redan då...
Det är så jävla dumt, som jag skrev förut så är det absolut lättast att inte äta något överhuvudtaget. Då slipper jag handskas med maten. Så fort jag stoppar något i munnen så vill jag bara ha mer, men när jag ställer in mig på att inte äta alls så kan jag hålla det hur länge som hellst. Det som däremot är så störande med det är att det inte heller fungerar bra av helt andra skäl, för då börjar kroppen skrika och man orkar ingenting. Fan..

Pratade inte med M igår, men jag sa att jag kanske skulle på fest, så han fattade nog det. Han skulle förövrigt också på fest igår tror jag, så han var väl upptagen med det. Han ringde med stor säkerhet mig på skype men jag var ju inte hemma på hela dagen. Ha. Tji fick han, jag HAR faktiskt kompisar som jag umgås med. Jag var stolt över det hela dagen igår. Jag har ett liv. Sådeså. Och senare idag så ska M ringa mig och jag ska berätta vilket roligt liv och hur många och bra kompisar jag har. (...) Saknade honom jättemycket igår, eller..mest sakande jag mänsklig kontakt. Men idag känns det bättre, idag är jag independent woman. Jag ska nog gå ut och gå i det fina vädret också, och handla ska jag.

Okej, det här är ju jättedumt, men jag måste skriva av mig det..det här är en kompensationsdag. Imorgon ska jag också ha en kompensationsdag och sedan får vi se hur det blir med söndagen. Om jag lyckas ha en kompensationsdag då med.. Jag ser till att dricka så mycket vatten jag bara kan.. Jag vill INTE få njursten igen.
Så fort kompensationen är slut så ska jag börja äta duktigt igen, så som jag gjorde innan "hetsen".. Alltså ungefär 900 kcal per dag. Jag VET att jag gör alla besvikna nu när jag håller på såhär.. Speciellt när jag faktiskt inte har gått upp utan tvärtom har gått ner. När jag berättade för pappa om det igår så blev han verkligen besviken och började tjata igen..

Jag har hållt igång hela dagen idag och faktiskt skött mitt skolarbete trots att jag kan känna hur kroppen strejkar. För det känns verkligen, när man reser sig upp eller rör sig överhuvudtaget. Det svartnar för ögonen och pirrar i armar och ben, man blir stel i lederna och får tröga reaktioner. Mind over matter.
Jag stannade kvar på skolan efter att vi slutade med Gabbe och en tjej som heter Jenny(Gabbes kk). När klockan närmade sig 6 så sa Jenny att hon var jättehungrig och klagade och gnällde över det. Hon sa att hon var alldeles skakig och behövde äta mat NU! Jag följde med henne till fikarummet och höll henne sälskap medan hon länsade skafferiet på saker i matväg. Hon bad Gabbe att koka potatis åt henne, hon var så skakig och svag att hon inte kunde sa hon och såg ynklig ut. Hon tyckte uppriktigt synd om sig själv. Jag suckade självklart innombords. Självklart så var hela situationen ironisk as hell, men jag höll minen uppe. Stackars Jenny som inte hade ätit sen lunch.

En kompensationsdag innebär att jag inte äter något alls. Jag tycker alltid att det är lättare att äta ingenting än att äta lite, så fort man befattar sig med mat så vill man bara ha mer och eftersom jag inte blir nöjd/mätt när jag äter så är det lika bra att låta bli. Jag vet att jag blir en zombie när jag fastar, det är därför det passar ganska bra att det är helg nu. Som sagt, jag dricker vatten! Som mest har jag fastat i tre dygn i sträck, annars brukade det vanligtvis bli ett eller två dygn.. Det var efter de där tre dygnen som jag fick njursten men det var ju också för att jag innan dess hade spytt en massa..

Jag tillåter mig själv att få bakslag, det måste jag få. Det är tryggt att känna att jag kan "gå tillbaka" till ätstörningen om det går fel.. Men jag ger INTE upp. Som sagt så tänker jag fortsätta vara duktig och äta regelbundet på måndag, alternativt på söndag, igen. Jag upprepar, jag har INTE gett upp, jag har ett bakslag, jag vill INTE dö. "Jag ska bara...."

Jag pratade med Måns idag på skype. Han är så jävla gullig. Snäll, söt och gullig.
Imorgon ska jag och titta på en utställning som några i min klass har, det ska bli spännande! Speciellt eftersom jag är modell på 5 av bilderna. Nakenbilder. Lite skämmigt, men samtidigt spännande. Man ser inte mitt ansikte utan enbart höftbenen, skulderbladen, ryggen, nyckelbenen osv. Alla mina klasskompisar kommer dock fatta att det är jag ändå. Förstås. Hehe.. Men aja. Allt för konsten! Mer om det imorgon. Nu ska jag förflytta mina tröga ben till sängen och titta på South Park.

När jag ställde mig på vågen nu imorse så vägde jag 51.5 kg. Så det är väl uppenbart att de där 53.7 kilona bara var falskt alarm av något slag. Jag fick alltså hets och förstörde en hel vecka av duktigt ätande i onödan.

En till sak som jag har tänkt på. Jag kanske inte ska kalla det hets.. För det är inte hets, hetsen som bulimiker får ska enligt vad jag har hört vara att man intar stora mängder mat på kort tid och sedan kräks upp den. Men jag brukar äta min mat långsamt eller i normal takt och fördela den över dagen, för att liksom få njuta av den och sedan kräks jag upp den när jag är klar.. När jag däremot inte har "hets" så äter jag extremt långsamt(en tallrik gröt kan ta en halvtimme att äta upp). Jag tror inte jag äter "enorma mängder" heller(även fast det känns så).. Det brukar se ut ungefär såhär att jag äter typ 100 gram godis, kräks tills magen känns tom, äter två mackor, kräks upp dom, och då finns det plats för en macka till osv.. Och planen en sådan dag brukar vara att jag ska hinna äta alla mina "förbjudna" saker som jag är sugen på, så att jag kan återgå till att svälta mig utan att stöta på några cravings och ändå ska magen kännas tom på kvällen.. Så man ska kanske inte kalla det "hets-dag" utan kanske mer en "tillåta-sig-att-äta-allt-men-vara-tvungen-att-spy-upp-det"-dag.. Oavsett så är det ju ett seriöst sjukt beteende..

Jag var och köpte lite mer godis.. skummgodisar och liite choklad. Jag har blivit kär i skummgodisar, jag vet inte varför. Och påsk-choklad-ägg.. Men det mästa slängde jag bort. Blev så äcklad av mig själv. Köpte en kartong med vindruvor också, åt upp hälften påvägen hem, men slängde resten. Och så köpte jag en sånndär "bröllops-strut", den såg god ut och det är lika bra att prova den nu när jag ändå har en fail-dag. Kräktes självklart glassen och vindruvorna när jag kom hem, och sköljde magen med vatten.
Sedan tänkte jag äta gröt och efter det fil och banan och müsli och jag tänkte att jag inte skulle spy efter det, för då skulle jag vara mätt och glad och inte ha ångest eftersom det var nyttig mat... Men tji fick jag för jag var tvungen att kräkas upp det ändå.
Sen fick jag en impuls att väga mig igen. Kanske för att jag är en machokistisk gris. Men jag skulle inte få panik den här gången eftersom jag skulle VETA att jag självklart har gått upp, så mycket som jag har tryckt i mig idag...

Så jag ställde mig på vågen.. Och vad visar den?? Jo, 51.8!

Jag förstår ingenting... Hur kan jag väga MINDRE nu när jag har vräkt i mig en massa saker än vad jag vägde imorse(förvisso har jag spytt upp så mycket som jag kan, men det ska ju alltid finnas minst 50% kvar efter vad jag har hört..)??
Pappa kanske hade rätt i att det bara var vatten ändå... Men alltså... va?

Ingen mer mat för mig idag iallafall..Jag skulle vilja börja springa, men jag har en känning i knät och jag vill inte att det ska bli en skada.. mina knän är så jävla sköra, varför ska min kropp alltid svika mig och gå sönder när jag pressar den?

Jag saknar M! Han är i Oslo och jobbar som fotograf nu.. Duktig M, kan så mycket, gör sånna bra och fina saker. Jobbar och tjänar pengar. Till skillnad från en annan som har haft en jävulskt produktiv dag idag. Fått gå hem från skolan och endast omvandlat hemsk mat till kräks och kostat pengar... Dålig JCJ. Duktig M.

53.7 kg




......


Sprang och handlade;
1 påse Gifflar
1 påse polartunnbröd Sarek
1 GB Sandwichglass
1 liten Ben&Jerrys glass
1 paket skinka
1 gurka
1 portionsyoghurt med müsli till
1 påse plockgodis...

Åt upp yoghurten och glassarna först, spydde...
Började på godispåsen men tröttnade på sockret och åt 5 rullar med tunnbröd med skinka, smör och gurka,  och tre gifflar, spydde..
Sedan gjorde jag iordning en lunchlåda med tonfisk och pasta (det skulle se konstigt ut om jag inte åt lunch idag nu när jag har bestämt mig för att vara duktig...Alla litar på att jag ska vara duktig nu..) Och sedan gick jag till skolan. Skitdeppig självklart...
Jag pratade med Gabbe och Frida och Tobbe och dom tyckte att det var bra att jag hade gått upp. De är så jävla söta som stöttar mig. Var tvungen att äta lunchlådan på lunchen, men det kändes bra när jag var tillsammans med mina kompisar.. Jag kan inte låta bli att märka att jag får mer energi att skratta och skämta med dem när jag får i mig mat, och det vill jag ju. Jag vill ju orka ha roligt! Men samtidigt vill jag inte gå upp i vikt...
Sedan skulle Tobbe och Frida gå till macken och köpa läsk, och då följde jag med. De hade nybakade bullar där så Frida köpte en...och då tänkte jag "Whatever" och köpte en också, men sedan lämnade jag dem och sa att jag ville gå hem.. Jag orkade inte eftermiddan på skolan och dessutom var jag tvungen att gå hem och försöka kräkas upp bullen..(vilket liv...) Då fick jag en idé och gick och köpte en kebab(har suktat efter en kebab hur länge som hellst och nu hade jag ju ändå en hets-dag), när jag kom hem åt jag upp den. Jag blev så mätt att jag mådde illa och jag vet faktiskt inte om jag spydde för att jag ville eller för att jag helt enkelt var tvungen... Det gick bra, jag lyckades tillochmed få upp en del av tonfiken och pastan... Bullen är kvar där nere någonstans, bullar och bröd är så svåra att få upp....
Sedan ringde jag pappa för att berätta den "glada" nyheten att jag hade gått upp.. Han sa att han inte trodde ett dyft på det, utan att det bara var vatten och att jag fick ångest och hets av det bevisade enbart att jag fortfarande var för sjuk och väger för lite..
Jag orkar inte..jag känner mig som en misslyckad idiot som inte är underviktig....

Så. Nu har jag snart ätit upp hela giffel-paketet.. Godispåsen är snart slut också. Det finns fyra tunnbröd kvar, de kommer också vara försvunna innan den här dagen är slut.

Så. Nu är tunnbröden också slut.

Jag ska gå ner och köpa fil och müsli sedan. Kanske vindruvor också. Nu får det vara nog.

--- Nu har jag alltså ätit upp allt som jag köpte imorse.. Jävla tjockis..

Idag har jag varit och köpt en våg. Jag har aldrig ägt en våg, och jag har aldrig varit besatt av att väga mig som de flesta anorektiker.. Men eftersom jag har tagit steget för att försöka få ett mer normalt ätbeteende så har jag kommit fram till att jag behöver en. Jag måste på något sätt kunna hålla koll på min vikt så att jag inte går ner för mycket (men framför allt kanske för att hålla koll så att jag inte går upp för mycket nu när jag äter mer än vad jag har gjort på länge....)
Eftersom jag i princip har varit rädd för vågar hittills så hade jag ingen aning om hur mycket jag vägde fram till att jag åkte ner till familjen över påsk.. Pappa övertalade mig att jag behövde vägas. Han sa att han kunde se att jag var farligt nära 50 kg nu, och eftersom han har varit med förut när jag har varit sjuk så vet han att det är då som jag brukar tappa kontrollen och bli okontaktbar.. Han sa att han kunde höra på mitt resonemang kring mat att jag vägde för lite. Jag trodde ju att han snackade skit självklart. Jag var ju tjock, jag vägde säkert 60 kg. Det var också en anledning till att jag inte ville väga mig, om jag skulle väga runt 60, eller till och med 57, vilket jag trodde att jag gjorde, så skulle jag få panik och börja hardcore-fasta igen och det skulle jag inte klara..Eller rättare sagt, det skulle inte min kropp klara, njurstens-episoden med allt blodkissande har gjort mig lite orolig och jag har fattat att jag inte har en oförstörbar kropp...  Men när jag klev upp på vågen (åh, vilken ångest, stå där och förvänta sig att se 60 kg..) så visade det sig att jag vägde 52.5 kg(18.4 i BMI alltså. Jag är 169 cm.)... OCH detta var efter en hel vecka av hets. Det var lite av ett uppvaknande för mig. Nu förstod jag att jag är sjuk på riktigt, jag trodde seriöst att jag vägde runt 60 kg, för det är så jag ser mig själv när jag ser mig i spegeln.
Det här var alltså för ungefär två veckor sedan, och imorgon ska jag väga mig på min nya våg... Jag har redan lite ångest över det, men jag BORDE inte ha gått upp... I hemlighet så vill jag(eller Sissela) att jag ska väga 50 kg, även fast jag VET att det är fel.. jag ska ju bli frisk..

Så om du lovar något så ska jag alltså lita på att du håller det, under förutsättningen att jag påminner dig? Men om du bara säger att du ska göra något, då räknas det inte eftersom du in inte har lovat?

Varför säger man att man ska ringa och sedan gör man inte det? Är det inte lite vuxet att meddela om man nu inte har tid att ringa istället för att bara strunta i det totalt? Jag har inget problem med att du inte ringer mig, vi behöver inte prata flera gånger per dag, eller ens varje dag. Men om du säger att du ska ringa så förväntar jag mig att du gör det.

Var det inte du som var irriterad på att jag sa att jag ville bli frisk men samtidigt betedde mig som om jag ville fortsätta vara sjuk? Var det inte du som skulle leva som du lärde?

Varför måste jag ens fundera över det här, är inte du för gammal för att bete dig på det här sättet?

Det kändes lite bättre när jag kom till skolan, jag lyckades få i mig lunchen sedan också men DÅ så kom Tobbe. Vi kom in på diskussionen om min ögonbrynspiercing och då fick jag ångest. Han anser ju att jag inte kommer få jobb om jag har den eftersom att folk nu automatiskt klassar mig som "Sundsvall White Trash", vilket jag inte är och aldrig kommer att vara/bli eftersom jag är från stockholm och skiter fullständigt i vad de feta jävla bond-tjejerna här i Sundsvall väljer att pierca för kroppsdelar. Men kanske det är så, att alla de över 50 CV's jag har lämnat ut, överallt runt om i hela sundsvall inte ens blir tittade på eftersom de dömer mig utifrån min ögonbrynspiercing och mitt milt alternativa utseende.
Jag har pratat med M om det här en gång förut, han har ju uppfattningen att man inte ska låta sig påverkas av vad andra människor tycker och säger. Han tyckte att Tobbe var dum i huvudet och en av de som spred fördommar själv, han tyckte att jag skulle göra som JAG ville med min piercing och inte som andra vill. Jag VILL att M ska ha rätt, men samtidigt så har Tobbe vuxit upp här(det har förvisso M med, men han är 11 år äldre än Tobbe) i Sundsvall och själv blivit "diskriminerad" pga sina tatueringar...
Det här gjorde mig så jävla deppig iallafall...Hela den här jobbsituationen är som ett stort blåmärke som gör jävulskt ont så fort man snuddar vid det. Jag känner att jag skulle kunna göra vad som hellst för pengar. För utan jobb är man fan värdelös. Det är så att man kan fundera över att prostituera sig, det skulle kännas bättre än att vara arbetslös. Är man arbetslös och inte kan försörja sig själv så kan man lika gärna lägga sig ner och dö. Så känner jag, och om man ska vara psykolog så känner jag antagligen det pga min supertrevliga uppväxt, men vad spelar det för roll? Det ändrar inte på mina känslor här och nu. Får jag inget jobb så kan jag lika gärna ta livet av mig. Vad fan har jag på den här jorden att göra om jag inte kan bidra, eller ens stå för mitt eget uppehälle. Jag vill inte vara en parasit.

Okej. Jag ringde M och grät lite över vad Tobbe hade sagt. Han sa ju samma sak igen, jag ska inte lyssna på Tobbe, han hade antagligen en dålig dag och ville dra ner mig också. Folk ska inte döma mig utifrån min piercing och jag ska sluta lyssna på folk som inte möter de tre kriterierna (Är personen intelligent?Vill personen mig väl?Känner personen mig?). M blev tillochmed lite irriterad på att jag låter mig bli påverkad. Men huvudsaken är att jag mår bättre nu, och inte för att jag har vridit ångesten till ett bekräftelsebehov som jag har fått uppfyllt genom att prata med honom utan för att jag har fått ett utbyte av det han har sagt till mig och det i sin tur har hjälpt mig att trösta mig själv. Fan, han är bra för mig.

939 kcal idag. Det var bra, för den här dagen skulle kunna gått åt helvete flera gånger. Jag får ju hetsimpulser när jag är deppig, men också när jag blir lättad. Som när jag hade pratat med M. Nu åt jag bara några extra morötter, men det är svårt när man känner sig lättad över något, då är det lätt att man "unnar" sig själv saker för att ge sig själv beröm, vilket självklart ger motsatt effekt när man väl börjar hetsa....Och man ska inte ha en sådan relation till mat, att man tröstar sig själv och berömmer sig själv med den.
Idag har jag känt mig smal en liten, liten stund. Men det gick över. Fast det är trevligt att känna sig smal någon gång ibland när man annars ständigt känner sig tjock. Danne kommenterade till exempel att det var bra att jag åt när jag satt och åt min lunch i skolan. Det var gulligt.

Shit, shit, shit.. Ångestdag..

Jag vaknade kl 6 idag och kunde inte somna om. Fram tills dess hade jag däremot sovit superbra, vilket är lite ovanligt när jag sover i någon annans säng. Jag sover bäst ensam. Jag hade en såndär HEMSK mardröm igen. Den här handlade om att jag och syrran och pappa var ensamma i farmors lägenhet och pappa hade köpt ingredienser till marängswiss samt en massa bullar och choklad. Det fanns ingen annan mat och jag var ENORMT sugen på allt pappa hade köpt. Jag hade ångest hela tiden och gav till sist upp och tog en chokladbit, som mot förmodan faktiskt smakade så illa att jag inte kunde äta upp den(drömmar är så orealistiska). Sedan skulle pappa sova, och det var sent på kvällen(redan) och vi hade ännu inte ätit bullarna och marängswissen. Det fanns glass överallt också. Jag frågade vad vi skulle äta imorgon och pappa sa att nu var det slut på pengar, så vi kunde inte äta något imorgon, om vi inte skulle äta resterna från idag förståss. Då fick jag panikångest och vaknade.
Jag HATAR matdrömmarna. Man kan ju tänka sig att det ska vara så att i drömmarna ska man åtminståne få äta mat utan att få ångest, men så är det självklart inte. Istället så blir man utsatt för stora bufféer med förbjuden mat och ångesten tar inte hänsyn till om det är dröm eller verklighet, och när man vaknar sitter den kvar även fast man inser att man inte åt allt det där på riktigt.

M vaknade på rätt sida och var strålande glad, han hade tydligen drömt att han slog ihjäl en snubbe. Han brukar göra det ibland(drömma om det alltså..lol). Snubben hade tydligen förtjänat det, det var "han som började". Jag är inte säker på om någon förtjänar att bli ihjälslagen, möjligen våldtäktsmän och politiker. Jag kan förstå att det låter skrämmande, och jag blev lite bestört när han först berätatde om dessa drömmar, men det skrämmer mig inte. Inte alls faktiskt, det känns snarare som om det finns en massa saker att ta reda på om honom. Det finns så många spännande saker att utforska i lådan som det står M på..
Jag tänkte ju att vi skulle äta gröt tillsammans, men så blev det inte. M hade bråttom och var tvungen att gå direkt till jobbet utan att passera gå, så jag fick gå hem eftersom jag inte börjar förens kl 10.

--- (spontaninlägg!) Det fanns bara mjölk så det räckte till en deciliter! Fan fan fan fan!!! Jag ska ha TVÅ dl mjölk till gröten!! Jag kan bli så ARG när något med maten inte stämmer, rent utav förtvivlad.. Det kommer jag ihåg att jag blev när jag var inlagd och följde ett matschema.. Om det jag skulle ha inte fanns eller var slut så var hela dagen förstörd. Men nu är jag lite äldre, så jag får försöka behärska mig. Skit... Jag som trodde att jag skulle få äta frukost med M idag, annars skulle jag sett till att det fanns mjölk..
--- YESS. Jag kom på ett alternativ. En dl mjölk och en dl vatten, det blir förvisso väldigt vattnig mjölk, men det blir iallafall rätt proportioner... Nu känns det lite bättre..

Schemat är så konstigt idag och dessutom ska jag jobba på eftermiddagen så jag hade(har inte lika mycket längre) stor ångest över hur det skulle bli med maten.. Nu har det däremot ordnat sig eftersom jag sitter med min gröt just nu, och min lunchlåda är klar(tonfiskopasta), jag kommer sluta jobbet ungefär vid 5 istället för 8 idag (fick ett sms om det nyss) så då är det bara att gå hem och laga mat.. Jag klarar mig, jag klarar mig, jag klarar mig... Jag har däremot fortfanade ångest över när jag ska hinna med att äta lunchen..

En sån här dag har typisk hets-potential redan från början. Jag är enormt duktig om jag tar mig igenom den helskinnad. Jag är dessutom helt pank så jag skulle inte ha råd... Jag räknade upp en lista över vad jag skulle vilja äta för M (Pizza, Polartunnbröd med bregott och skinka eller leverpastej och massor med gurka, bullar, kakor, glass, plockgodis, chokladpåskägg, risifrutti, fil och müsli) och han svarade med "allt det där hittar du på ICA". Ja, jag vet. Och jag har varit där och "hittat" det ett antal gånger, och det har bidragit till att jag blivit pank, att jag har fått njursten av vattenbrist, att jag har fått blodsprängda ögon och skakat i hela kroppen osv osv (det sa jag dock inte). Han skojjade om att han skulle sticka till mig en hundralapp (det räcker inte för en hets), men jag totalvägrade, då skulle han släppa lös monstret.

Okej, nu ska jag iväg till skolan..

Nu sitter jag här och pratar med Sissela och väntar jag på att min gubbe ska ringa. Måste det alltid bli så sent!? Jag har iallafall gjort iordning mig så att jag är redo att gå när som hellst... så fort han ringer och säger att han har kommit hem.
Jag tror jag ska fråga honom varför han började ragga på mig från första början. Och varför insisterade han på att vi skulle fortsätta ses, så kylig som jag var? Jag har berättat för honom varför jag gick med på att ge honom mitt nummer, så det är väl dags att få höra hans version tycker jag.

Idag har jag funderat över mättnadskänslor. Som jag har ibland, och ibland inte. De är HELT satta ur spel. När jag har ätit en portion gröt så kan jag ena sekunden känna mig jättemätt och andra sekunden känna att jag skulle kunna trycka ner minst en portion gröt till + en massa mackor, välling och godis. Sedan kan det gå tre timmar och jag kan känna mig hungrig, men sen kan det slå om direkt och jag kan känna hur proppmätt jag fortfarande är... Sanslöst..
Imorgon har det gått en vecka sedan jag kräktes senast, det har alltså gått bra för mig och jag har bestämt mig för att inte kräkas mer..Såvida jag inte får hets. Då måste jag. Idag har jag ätit gröt till frukost och middag och och tonfiskopasta till lunch + 3 morötter, sammanlagt 915 kalorier alltså. Duktig mig. Både Sissela och mitt rationella jag berömmer mig. Vilken fin balansgång jag lyckas gå när jag äter 900 kcal per dag. Sissela är glad att det är 900 och inte 1100 kcal eftersom 1100 kcal var vad jag bestämde mig för att jag skulle börja äta för att bli lite mer normal och inte gå under. Sissela gillar när det blir mindre kalorier än vad som är bestämt, hon vill hela tiden ta bort lite, och lite mer, och sedan lite mer av allt. Mitt rationella jag berömmer mig för att jag inte har spytt, eller fått hets, och att jag äter regelbundet och någorlunda riktig mat.

Jag gick en lång promenad idag igen, och jag tycker att mina 32 jeans(inte jeans-storleksordning utan "vanlig" storleksordning, förövrigt fattar jag inte jeans-storlekarna), var tighta om vaderna idag... Det är väl en såndär sak som jag inbillar mig och inte ska bry mig om egentligen, men Sissela vill ständigt påpeka att det är ett tecken på att jag håller på att bli tjock. Så länge som jag kan ha dem så kan jag inte vara supertjock iallafall, för är man det så ska man inte kunna ha kläder som är i storlek 32.
Men jag känner mig seriöst tjock..Eller åtminståne mullig. Jag skulle behöva en våg så jag kan kolla hur mycket jag väger nu efter den här veckan, men jag är helt pank..

Och så snackade jag med Gabbe idag igen, vi pratade om jojjo-bantare. Jag sa att jag antagligen skulle kunna räknas som en sådan. En något bisarr sådan. Men han sa att så var det definitivt inte, för jojjo-bantarna var aldrig underviktiga och och gick ner i vikt till ett sådant "akut" stadie som jag. Han sa just det, "akut". Jag kan inte känna att jag är "akut" smal.. Men det lät bra, det lät liksom drastiskt...Det får mig att tro att jag kanske är smalare än jag tror att jag är, även fast jag inte kan se det själv. Hela klassen har ju tydligen varit orolig för mig och man kunde se på hans ögon att han oroar sig för mig.. Sissela hoppar av glädje när hon hör att jag kanske är så smal att jag gör folk i min omgivning oroliga.

Ja, nu ska jag snart kila över till M. Jag drömde om honom, jag skulle möta honom i ett rum, det var som ett stort rum med dörrar i och bakom varje dörr fanns ett mindre rum. Som provrum ungefär. Jag visste inte var han var någonstans, men när jag gick längs med raden av dörrar så såg jag hur låset vreds om i den sista dörren och jag fick som en känsla av att det var han som skulle komma ut och möta mig så jag sken upp och la på ett brett leende. Men den som kom ut ur dörren var hans ex. Hon log tillbaka och gick förbi mig, ut ur det stora rummet med dörrarna. Jag slog genast ner blicken och rodnade och funderade över om jag var tillräckligt snygg. När jag kom in så var M där inne. Han höll på att byta om, för han tog på sig en skjorta. "Varför byter du om?" frågade jag, men kom sedan på att det kanske inte alls var det han gjorde, han tog ju självklart bara på sig kläderna igen, nu fattade jag ju vad de två hade gjort där inne egentligen. Jag kände mig jättenaiv. Jag kommer inte ihåg vad han svarade, men han log vänligt mot mig, och jag frågade om det var hans bananer (rummets alla väggar var täckta med hyllor som var packade med stora lådor som i sin tur var fulla med bananer). Han skrattade åt mig och sa att det inte var hans bananer, som om det var självklart. Sedan började han åldras, och han fick vitare och vitare hår och blev rynkigare och fick böjd rygg, han blev till en liten söt gubbe med röd näsa och såg ut att vara minst 100 år. Så såg han på mig och gav mig ett vemodigt leende som fick mig att säga "Aww..!" och så öppnade han munnen för att säga något, men då vaknade jag....

Just nu är jag mellan två dagar. Jag måste vara uppe till minst kl 12 så att jag kan sova fram till åtminstone kl 11 imorgon. Det är essentiellt för att mitt matschema ska fungera som det ska. Då kan jag äta frukost kl 12, lunch kl 15:00 eller 15:30 och middag halv 18:30... Det är den perfekta dagen. Går jag upp när jag normalt vaknar, alltså vid 8 eller 9 så skulle jag behöva svälta fram till kl 12 (vilket är ett dumt alternativ, nu när jag har bestämt mig för att försöka vara lite normal och dessutom så skulle det lätt orsaka hets). Jag skulle kunna lägga till en kopp välling utan att gå över 1100-gränsen, och det kommer jag antagligen behöva göra sen när skoldagarna blir långa, men imorgon så har jag bara lektion från 13:00 till 16:00, och då passar det bäst att göra som jag gör.

Jag har tre mål mat som jag måste äta, normalt så blir det alltså:

Frukost: Gröt med mjölk och äppelbitar - 270 kcal
Lunch: Tonfisk med pasta och sallad - 300 kcal
Middag: Tonfisk med pasta och sallad - 300 kcal

Men då kan jag lägga in välling (160 kcal) som frukost eller mellanmål.... Men hellst vill jag ju slippa det, det är därför jag krånglar. Jag måste ha morötter också.. Det är 41 kcal på 100 g...
Men när jag tittar på schemat så ser jag att jag kanske klarar mig utan välling..Det kan jag ha som extra-grej som jag får äta någon dag ibland när jag känner mig svag.

M var disträ och fåordig nyss när han ringde..Varför var han det? Han är så tråkig när han är det, och jag får dåliga vibbar och beskyller mig själv för det. Det ska jag inte göra för jag ansträngde mig för att vara trevlig och glad! Han sa "Sov så gott, puss o kram" till mig iallafall, ibland säger han bara kram. Jag förtjänade alltså hela harrangen idag, hade han dåligt samvete för något kanske? Måhända för att han är en tråkig gubbe?(Hej överanalys) Han fick bara mitt vanliga "Puss, hej." och en röd lur. Jag var inte sur, inte alls, jag kände bara att jag hade ansträngt mig tillräckligt och varit hurtig för hans skull genom hela samtalet. Ibland förstår jag mig inte alls på honom..
Det är sådana här tillfällen som jag känner att jag inte alls är särskillt kär, men samtidigt känner jag mig oälskad och dum. Men framförallt så tycker jag att han är en tråkig gubbe.
Åh, det här är bara en petitess, imorgon kommer jag vara kär och nojjig igen och undra om han fortfarande tycker om mig. Suck.

Nu ska jag se på South Park och sedan ska jag sova.

Idag har jag gått på utflykt till norra berget. Jag åt gröt till frukost och sedan packade jag en matlåda med tonfisk och pasta och gav mig iväg. Det har varit så fint väder både igår och idag så jag tänkte att det var bra för mig att komma ut i solen, man blir ju glad av solljus. Jag tänkte mig att jag skulle upp på berget och sätta mig i solen med min lunch. Sedan tänkte jag ringa M och gulla lite med honom. Men när jag satt där så tog det så lång tid att äta upp tonfiskpastan att jag han bli kall, och då kände jag att jag fick ringa M när jag kom hem istället. Jag fick alltså en lång promenad och en massa solljus på mig idag. Folk glodde på mig(eller inbillade jag mig bara det?).

När jag kom hem så ringde jag M, men självklart så svarade han ju inte. Det är oftast han som ringer mig, men när jag väl tar mig tid att ringa honom så svarar han nästan aldrig! Jag vet att han är en upptagen gubbe, med sitt jobb och sin träning, men jag kan inte låta bli att bli lite nedslagen. Nu har det gått nästan två timmar sedan jag ringde och han har inte ringt tillbaka än..
Jag kände inte för att äta tonfisk och pasta till middag idag, utan tog gröt istället. Tre morötter "unnade" jag mig också. Så nu har jag bara ätit 900 kcal till skillnad från de 1100 kcal som jag har bestämt att jag ska äta varje dag.

ÅNGEST. Jag känner mig enormt tjock. Igår var det någon som visslade på mig när jag var ute och gick, och jag får alltid känslan av att killar glor på mig. Jag vet inte hur jag ska tolka det. Är jag så snygg? Det tror jag verkligen inte. Men lite snygg? Eller är jag bara konstig? Eller glor dom för att jag är FÖR smal?(Så kan det väl inte vara, jag känner mig så fet, och är jag inte fet så ser jag åtminståne normal ut) Jag har så konstig kroppsuppfattning så jag vet inte vad jag ska tro.

M ska till Norge, och sedan till Afganistan om allt ordnar sig för honom, han har alltså en stressig period framför sig med mycket jobb. Och när ska jag hinna träffa honom? Just nu så sitter jag och har ångest över att vi inte ska hinna ses innan han åker till Norge... Jag ville ju träffa honom idag, tänk om han åker imorgon? Jag vet ju inte när han ska åka! Kan inte gubbjäveln sluta vara upptagen och ta och ringa tillbaka snart!
Om vi inte har hörts av innan sju så brukar det inte bli så att vi ses senare på kvällen, så jag antar att den här dagen är körd. Fan.

Jag skulle kunna få hets nu, jag hittade ett papper från en GB Sandwich glass i min väska från förra hetsen och var tvungen att trycka ner det låångt ner i soptunnan så att jag inte skulle behöva se på det. Det skulle vara enormt gott med glass. Och godis. Speciellt påskgodis. Chokladägg. Men jag tänker inte, jag är säker på att jag kan kontrollera det den här gången, men det ligger nära, jävligt nära. Och då kan man ju använda det här tillfället till att träna på att ha ett normalt förhållande till mat.
Alltså börjar vi med att analysera problemet; Varför vill jag vräka i mig godis och glass (och tunnbrödmackor med smör och leverpastej/skinka, kanelbullar, kakor m.m)? - Dels för att jag svälter och för att min kropp sviker mig och kräver mat(det går bättre att motstå det nu när jag äter runt 1000 kcal per dag och inte 200 kcal), men allra mest för att jag deppar över att M inte har ringt tillbaka än och att jag kanske inte hinner träffa honom. SÅ. Vad kan man göra åt detta? Jo, GUBBEN KAN BÖRJA MED ATT RINGA. Men, eftersom det inte tar itu med mitt problem utan endast skjuter upp det så kan jag tex. träna på att tänka positiva tankar. Jag kan hitta på något som distraherar mig..

...okej, nu ringde han. Han är väldigt söt, vi kanske hinner ses idag.. Så berättade jag att jag kanske skulle ta studielån och då kom vi in i en diskussion om mitt jobbsökande och då blev jag ännu mer deppig. Fan. Arbetsmarknaden vill inte ha mig. Okej, nu går jag ner mig i depressionen ordentligt. Och jag hör på M att han inte gillar när jag blir uppgiven, man ska inte ge upp. Det tycker jag också. Ibland blir man ju less och känner sig värdelös, men det innebär ju inte att jag ger upp. Jag har bara varit påväg att ge upp EN gång i mitt liv.

Nu när jag la på så fick jag en ingivelse att ta en morot. Bara en. Men det ska jag INTE göra. För det är så det brukar starta, först en morot, sedan en till, sedan kanske en portion gröt, fler morötter, välling, kräkas och sedan brister alla hämningar och jag springer iväg och köper godis. Hetsmönster.
Skulle jag få hets nu skulle jag få ENORM ångest, det är inte värt det! Men det är svårt att se när man får suget/behovet/ingivelsen/ångesten som leder till att man springer iväg och handlar upp sina sista slantar på godis och glass som ändå hamnar i toaletten sedan.. Och där har vi ännu en anledning att INTE hetsa. Jag har inte råd. Nu får jag ta och skärpa mig. Ingen hets idag.

Okej. Jag tror jag är lite kär.

Jag fick en jättegod pasta till lunch. Det var tonfisk och pasta självklart, väldigt tillmötesgående och extremt gulligt att han bjöd mig på just det. Men det var inte tonfisk och pasta på det torra, tråkiga sättet som jag gör den för att göra den så kalorisnål som möjligt. Den här innehöll pesto, creme fraiche, oliver, olivolja and so on. Och till det så fick vi en varsin avocadohalva. Det var ur-gott.
Jag var orolig för hur mycket jag skulle behöva äta. Och över hur lång tid det skulle ta(jag äter så långsamt..). Och över det värsta, att det skulle orsasaka en hets.

M la upp pasta åt mig och jag fick säga stopp, jag antar att det blev ungefär 150 - 200 gram, vilket är acceptabelt. Jag skrev in alla olika ingredienser på Hälsovakten (som jag INTE har köpt, utan har på "prova på" i en vecka) och skrev in att det var 200 gram pasta och 70 gram tonfisk + alla de fettiga ingredienserna (det gav mig lite ångest att skriva in allt) så jag antar att det var betydligt färre kalorier i den där lunchen än vad jag fick fram från mitt "hälsovaktande". Men det är bättre att tro att det är fler än att det är färre, då håller jag mig på mattan liksom. Vill jag tro.
----  Ha! Jag räknade ihop alla ingredienserna nu! Det är inte rimmligt att det jag åt var 620 kcal. + en avokadohalva (102 kcal). Alltså sammanlagt 722 kcal! Nej. Nu har jag överdrivit igen. En vanlig middag/lunch ska vara mellan 300 - 500 kcal. Och den här var dessutom nyttig och inte mer än 200 gram(jag måste försöka vara ärlig mot mig själv), så nu har jag definitivt överdrivit.

Medan jag åt min pasta så hann M äta två portioner samt skrapa ur det sista ur pastaskålen. Men det kändes ändå okej, han hanterar det så bra även fast jag själv känner mig dum som inte kan äta snabbare så vet jag att han inte lägger någon större vikt vid det.
Han frågade flera gånger om jag ville ha mer och om jag verkligen blev mätt, så jag antar att min portion var ganska liten. För mig var den stooor. Och den blir större nu i efterhand när jag tänker på den. Och mitt rationella jag talar om för mig att det är därför jag överdriver hur många kalorier portionen innehöll. Jag ska försöka ignorera sådana tankar.

Det kändes okej efteråt! Och jag blev mätt! Men det bästa var nog att jag inte kände något behov av att hetsa efteråt, självklart så gick jag till skolan istället för att gå hem för att förebygga en eventuell hets ändå.. Men over all så kände jag mig nöjd. Det kan nog bero på att mitt rationella jag hade övertaget. Det sa till exempel till mig att jag bara har fått i mig bra fett och att fett dessutom är bra för mig eftersom jag får i mig för lite som det är nu(fett är läskigt säger Sissela, trots att hon har fel). Och att det faktiskt inte var en så stor portion, och att jag kan lita på M eftersom han vill mig väl och vet vad jag är rädd för.
Mitt irrationella jag(/sjukdomen/ätstörningen/Sissela) sa dessutom till mig att eftersom jag hade hoppat över frukosten och bara tänkte äta gröt till "middag" så skulle jag ändå hamna under min kalori-gräns.

Med andra ord så var det okej, och för första gången så fick M lov att bjuda mig på mat. Jag känner att jag överväldigas av hur extremt normal jag är.

Hur relevant är det egentligen att källsortera? Det mänskliga psyket verkar fungera så att enbart vissa individer ser på källsortering som något viktigt, något som kan påverka. Alla VET ju att källsortering skulle påverka; OM ALLA gjorde det. Nu vet ju också alla att det aldrig skulle hända. Vilket spännande fenomen! DÄRFÖR är det alltså onödigt att källsortera, eftersom det aldrig kommer bli tillräckligt många som gör det. Och därmed så bidrar jag till att det aldrig kommer att göra någon skillnad. Men är det inte bara att inse det? Att vi endast källsorterar för våra egons skull? För att på något sätt försöka två våra händer från all skada vi har orsakat naturen, som vi innerst inne vet är omöjlig att läka?

Har jag den här åsikten för att jag har hittat en spricka i den hurtiga och välmenande källsorterings-fasaden, eller är jag bara ung, dum och framför allt lat? Lat som inte ORKAR källsortera, och därför hittar en anledning till att inte göra det.



Imorgon är jag bjuden på lunch.... Intressant. Jag ska undvika att diskutera källsortering. Det är uppenbart att jag och värden som bjuder på lunchen i fråga inte delar uppfattning om huruvida källsortering är en relevant sysselsättning eller inte. Beror detta på att det skiljer 12 år mellan oss..? Är min uppfattning färgad av att jag, som sagt, är ung? Är hans uppfattning färgad av att han är äldre och således mer "vis"? Eller har vi helt enkelt olika åsikter, och i grund och botten så källsorterar inte jag för att jag är för lat och han källsorterar för att han har dåligt samvete och ett naivt synsätt på mänskligheten?

Min nya(och dessutom första) självterapeutiska blogg. Jag ska alltså försöka hålla mig själv från att bli galen genom att skriva hur jag tänker. Och det är lite för tråkigt att skriva dagbok, och lite för extremt att ha en helt utelämnande blogg så därför har jag bestämt mig för att vara anonym. Så får jag en fin balansgång mellan de båda.

Jag har en ätstörning som jag har döpt till Sissela. Henne kommer jag att skriva om en del, eftersom hon är en ganska stor del av mitt liv just nu. Vad jag heter säger jag inte, eftersom jag är superhemlig och frän.