SisselaSork

Det kändes lite bättre när jag kom till skolan, jag lyckades få i mig lunchen sedan också men DÅ så kom Tobbe. Vi kom in på diskussionen om min ögonbrynspiercing och då fick jag ångest. Han anser ju att jag inte kommer få jobb om jag har den eftersom att folk nu automatiskt klassar mig som "Sundsvall White Trash", vilket jag inte är och aldrig kommer att vara/bli eftersom jag är från stockholm och skiter fullständigt i vad de feta jävla bond-tjejerna här i Sundsvall väljer att pierca för kroppsdelar. Men kanske det är så, att alla de över 50 CV's jag har lämnat ut, överallt runt om i hela sundsvall inte ens blir tittade på eftersom de dömer mig utifrån min ögonbrynspiercing och mitt milt alternativa utseende.
Jag har pratat med M om det här en gång förut, han har ju uppfattningen att man inte ska låta sig påverkas av vad andra människor tycker och säger. Han tyckte att Tobbe var dum i huvudet och en av de som spred fördommar själv, han tyckte att jag skulle göra som JAG ville med min piercing och inte som andra vill. Jag VILL att M ska ha rätt, men samtidigt så har Tobbe vuxit upp här(det har förvisso M med, men han är 11 år äldre än Tobbe) i Sundsvall och själv blivit "diskriminerad" pga sina tatueringar...
Det här gjorde mig så jävla deppig iallafall...Hela den här jobbsituationen är som ett stort blåmärke som gör jävulskt ont så fort man snuddar vid det. Jag känner att jag skulle kunna göra vad som hellst för pengar. För utan jobb är man fan värdelös. Det är så att man kan fundera över att prostituera sig, det skulle kännas bättre än att vara arbetslös. Är man arbetslös och inte kan försörja sig själv så kan man lika gärna lägga sig ner och dö. Så känner jag, och om man ska vara psykolog så känner jag antagligen det pga min supertrevliga uppväxt, men vad spelar det för roll? Det ändrar inte på mina känslor här och nu. Får jag inget jobb så kan jag lika gärna ta livet av mig. Vad fan har jag på den här jorden att göra om jag inte kan bidra, eller ens stå för mitt eget uppehälle. Jag vill inte vara en parasit.

Okej. Jag ringde M och grät lite över vad Tobbe hade sagt. Han sa ju samma sak igen, jag ska inte lyssna på Tobbe, han hade antagligen en dålig dag och ville dra ner mig också. Folk ska inte döma mig utifrån min piercing och jag ska sluta lyssna på folk som inte möter de tre kriterierna (Är personen intelligent?Vill personen mig väl?Känner personen mig?). M blev tillochmed lite irriterad på att jag låter mig bli påverkad. Men huvudsaken är att jag mår bättre nu, och inte för att jag har vridit ångesten till ett bekräftelsebehov som jag har fått uppfyllt genom att prata med honom utan för att jag har fått ett utbyte av det han har sagt till mig och det i sin tur har hjälpt mig att trösta mig själv. Fan, han är bra för mig.

939 kcal idag. Det var bra, för den här dagen skulle kunna gått åt helvete flera gånger. Jag får ju hetsimpulser när jag är deppig, men också när jag blir lättad. Som när jag hade pratat med M. Nu åt jag bara några extra morötter, men det är svårt när man känner sig lättad över något, då är det lätt att man "unnar" sig själv saker för att ge sig själv beröm, vilket självklart ger motsatt effekt när man väl börjar hetsa....Och man ska inte ha en sådan relation till mat, att man tröstar sig själv och berömmer sig själv med den.
Idag har jag känt mig smal en liten, liten stund. Men det gick över. Fast det är trevligt att känna sig smal någon gång ibland när man annars ständigt känner sig tjock. Danne kommenterade till exempel att det var bra att jag åt när jag satt och åt min lunch i skolan. Det var gulligt.